Min Historia

Man hade hittat en tumör i min rygg som pressade sig ut mellan ryggkotorna och klämde ihop alla mina nerver. Det var inte så konstigt att jag inte kunde sitta, stå, gå, ligga längre. Nu följde en tid med mycket eftertänksamhet, hemska mediciner och ännu mer kämpa.

I slutet av Oktober kom så dagen då det var dags för operation. Envis som jag är vägrade jag att bli skjutsad i sjukhussäng in till kirurgin. Jag skulle gå. Vem vet, kanske var det sista gången. Eftersom tumören tryckte så hårt på nerverna så kunde jag inte ligga ner när jag skulle få narkos så jag bad om att få sitta upp när jag sövdes och efter en del krånglande så blev allt svart där jag satt invirad i varma filtar på operationssängen. 

Vid ingreppet klipptes två känselnerver till höger ben av och en motorisk nerv till vänster ben skalades av och skadades samtidigt. Men operationen var lyckad och gick bra trots allt. Även om jag tappat känsel i höger ben och aldrig kommer att bli smärtfri i vänster ben så är det hanterbart.

På uppvaket låg jag nu för första gången raklång på rygg i en säng för första gången på över ett år utan att det gjorde ont. Eller ont gjorde det såklart, jag har nog aldrig haft så ont tidigare, men det var ont på ett annat sätt. Omtöcknad försökte jag få sjuksköterskan att killa mig i näsan så att jag skulle nysa. Att nysa när man har spinalkanalen sprängfylld av något som inte borde vara där är inte trevligt. Det borde ju vara ett bra test om operationen gått bra tyckte jag och jag hade faktiskt längtat i över ett år efter att få nysa igen utan att skrika rakt ut i smärta. Nu var det dags tänkte jag! Men det tyckte inte sköterskan. Så jag fick vänta en stund till..

Nu inleddes en ny resa med ny motorisk inlärning och att bygga styrka. Min fantastiska fysioterapeut fick lära mig gå, böja mig och sätta mig ner igen. Första gången jag gick i trappor snubblade och ramlade jag. Musklerna gjorde inte som jag ville längre och att styra fotens läge var helt omöjligt. Allt som tidigare skett automatiskt var jag plötsligt tvungen att tänka på för att utföra. Så jag började gå i trappor. Upp, ner, upp, ner. Folk trodde jag var knäpp när dom mötte mig flera gånger i trapporna. Varje trappa jag såg skulle jag gå i.